”Wheel of Time” av Robert Jordan

Häpp! De här böckerna slinker ner lika lätt som ostbågar framför teven, så jag orkar inte skriva recensioner för de separata volymerna. Förresten är det ingen av dem som kan sägas vara en avslutad historia.

The Eye of the World: Hm, inte illa! Smockfull av klichéer, men man får betänka att Wheel of Time är en av de äldsta fantasyserierna. Allmänt cool värld som jag inte kan vänta med att få lära mig mera om.

The Great Hunt: Bara två böcker, och redan har Jordan börjat återanvända karaktärer. Han behövde en smugglarkapten, så vad gör han? Jo, dammar av flodbåtskaptenen som några av huvudkaraktärerna fick lift med i förra boken. Annars fortsatt bra.

The Dragon Reborn: Äsch, nu börjar det gå på tomgång. Inte så mycket som händer, förutom att folk reser hit och dit och fram och tillbaka. Ingen karaktär känns riktigt levande längre; skissartad karaktärisering funkar om man bara rör sig på trehundra sidor, men efter tusen sidor vill jag gärna veta lite mer om Nynaeve än att hon har ett vådligt temperament! Och varenda bok slutar med att Rand dödar Ba’alzamon (tror han) och sedan visar det sig att Ba’alzamon visst inte var riktigt död i alla fall…

The Shadow Rising: Hjälp, nu hamnar vi mitt i könskriget! Alla män hävdar att kvinnor är omöjliga att förstå sig på. Alla kvinnor hävdar att män inte begriper någonting. De flesta kvinnliga karaktärer är omöjliga att förstå sig på. Alla män försöker skydda kvinnorna från farligheter. Alla kvinnor insisterar på att de visst kan vara med och riskera livet.
Om man bara kunde göra sig av med ovanstående så vore det inte alls en dum bok. Handlingen är rätt okej, det händer saker igen. Men att försöka ta bort allt könskrigande ur Shadow Rising vore som att försöka ta bort det orangea från en apelsin, eller nåt. Det finns absolut överallt.

The Fires of Heaven: Okej, det tar sig lite. Rand försöker skydda sina kvinnliga soldater på ett sätt som har lämnat det chevalereska och blivit förolämpande – och de blir förolämpade och skäller på honom! Dessutom får vi en liknande konflikt mellan Nynaeve och Birgitte, som för att understryka att det handlar om missriktad omtanke, och inte om könskonflikt. Handlingen går framåt, och huvudkaraktärerna börjar äntligen fördjupas litegrann. Bravo, Jordan! Tog bara fyratusen sidor eller så.

Lord of Chaos: Fullkomligt okej bok, med ett undantag. Faile. Hon är inte snäll mot sin man. Det är synd om den stackarn! Och ingen säger något. Annars bra och spännande.

A Crown of Swords: Alltså, om inte Jordan skärper sig snart, börjar jag kalla Wheel of Time för ”Fantasyns svar på Egalias döttrar”. Kvinnochauvinismen börjar nå liknande nivåer, nämligen. De kvinnliga karaktärerna fortsätter att köra med de manliga, bete sig oförutsägbart, och i största allmänhet inte vara snälla. Mat blir rentav våldtagen under knivhot, och hans kvinnliga medresenärer verkar tycka att det är hans eget fel för att han tycker så mycket om sex, och att detdär var väl inte så farligt. Jag är upprörd!

Å andra sidan fortsätter Rand med sina dumheter om att inte tillåta att kvinnor riskerar sina liv. Och den inriktningen av Aes Sedai som kallas röd ajah, som jag först tyckte var en riktigt rolig motsvarighet till vår världs radikalfeminister? Det har visat sig att alla elakingar i röda ajahn i själva verket tjänade den Onde. Och på samma sätt håller vitkapporna på att försvagas: alla elaka är egentligen den Ondes svurne tjänare. Suck. Och jag som tyckte i början att det här var en sån trevlig och realistisk serie, där en hel del konflikter kommer från det enkla faktum att folk har olika världsbild och olika mål. Nix. Alla antagonister är ondingar.(För att läsa i gapen, markera dem med musen!)

Jag behöver en paus från det här.

”Good Omens” av Neil Gaman och Terry Pratchett

Det börjar för all del lovande. Ormen från Edens lustgård käftar med ängeln som antas vakta dörren. Och sedan hoppar vi framåt i tiden, ungefär till nutid (men de har fortfarande kassetter i bilen i stället för CD eller mp3, så det märks att boken är tjugo år gammal). Antikrist föds och blir bortbytt och växer upp och… tja, det finns roliga formuleringar, det finns komiska karaktärer, det finns kul situationer, men de blir mer och mer sällsynta ju längre boken kommer. Och klimax är kanske inte direkt från Västergötland, men åtminstone någonstans i närheten. Bara… jaha.

Jag har definitivt läst roligare saker av Pratchett. Neil Gaiman är jag inte närmare bekant med. Man kan inte direkt säga att det är något fel på ”Good Omens”, den är bara… inte särskilt rolig. Vilket för en humorbok innebär besvikelse.

”Höger hand, vänster hand” av Chris McManus

Jodå, den var väl bra och intressant för det mesta. Som vanligt när jag läser populärnaturvetenskap fanns det transportsträckor av saker jag redan visste, men medicin- och kulturbitarna var rätt intressanta. Bäst tyckte jag om kapitlet han verkade skämmas för att ha inkluderat: trivia om vänster- och högerhänthet.

Och så var det då två oerhört irriterande, filosofiska missar, som drog ner hela boken för mig. Den första kommer lite efter mitten, när han reder ut huruvida vänsterhänthet kan utgöra ett stigma. Stycket inleds med ett påpekande att inte alla avvikelser leder till stigmatisering, somliga är likgiltiga och somliga (t ex ovanligt hög intelligens) leder till beundran istället. För att avgöra om vänsterhänthet är ett stigma räcker det alltså inte med att visa att vänsterhänthet uppfattas som avvikande. (Tetris skriker Jaaa! inuti sitt huvud. Äntligen någon som begripit det!) Och sedan ägnar karlen nästa stycke åt att påpeka att vänsterhänthet uppfattas som avvikande, alltså är det ett stigma. Men… men…

Den andra stora missen kommer i sista kapitlet. Första halvan av kapitlet ägnas åt att racka ner på de fysiker som utan bevis antar att världen är symmetrisk, enbart för att en symmetrisk värld är matematiskt enklare och elegantare. För all del, att omfatta en teori därför att man tycker om den, och inte vilja kontrollera den mot experiment, strider mot grundläggande vetenskaplig metod och etik. Men sedan ägnar han andra halvan åt kapitlet åt att påstå att alla dessa asymmetrier som boken handlat om: paritetsbrottet i den svaga kraften, homokiraliteten hos biologiska system, övervikten av högerhänta hos människor, den symboliska och kulturella betydelsen av höger och vänster… att alla dessa måste hänga ihop och bero på varandra. Inte för att det finns några bevis för saken, utan för att det är en så estetiskt och känslomässigt tillfredsställande teori. Och förresten finns det inga motbevis heller, pilutta dig!

Suck.

”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

”Gösta Berlings saga” kom ut 1891. Det märks. Den följer inte alltid de romankonventioner vi är vana vid, och ibland är den fruktansvärt romantisk (i den litteraturhistoriska betydelsen av det ordet). Den är dessutom Selma Lagerlöfs debutroman. Det märks, det också. Vissa scener glimmar till, men vissa andra är klumpigt skrivna. Det krävdes en del tålamod för att jag skulle orka mig igenom den. Å andra sidan lyckas hon med att ha en karaktär som är ond för ondskans egen skull, utan att han verkar dum eller fånig. Hur många författare kan skryta med det?

Det som är bra, är mycket, mycket bra. Men jag tycker bättre om Lagerlöfs senare böcker, när hon fått mer övning och lärt sig att hålla skildringen uppe på samma höga kvalitetsnivå hela berättelsen igenom.

”Där utanför” av Christian Braw

Dessa författare med ett ärende. Det blir sällan riktigt bra, men ”Där utanför” når åtminstone upp till nivån ”acceptabelt”. Braw kan som vanligt inte låta bli att predika, men den här gången känns det inte alltför påklistrat. Personerna är hyggligt levande för sin egen skull, snarare än för att leverera moraler eller driva handling. Han skyggar inte heller för tragedier, snarare tvärtom. Ibland blir det nästan väl sorgligt… Det utanförskap han beskriver är av ett slag man sällan ser. Hur ofta har vi inte läst om en homosexuell i en heteronormativ värld, en invandrare som förgäves försöker passa in i en sluten kultur, eller en ”stark kvinna” i ett patriarkaliskt system? Braw skriver om det utanförskap som drabbar religiösa människor i ett sekulärt samhälle. Men hur sällsynt detta perspektiv än är i litteraturen, och hur mycket jag än önskade att fler skulle få förståelse för det, skulle jag inte sätta ”Där utanför” i händerna på någon som inte redan känner till det. Det är lätt att känna igen sig för den, som redan vet vad Braw talar om. För den, som inte delar Braws perspektiv, blir boken förmodligen både obegriplig och outhärdlig. Tyvärr.

”Alltid redo att dö för mitt barn” av Joanna Rubin Dranger

En samling skämtteckningar och serier på temat att få barn. En del tycker jag är totalt mittiprick. Andra känns helt främmande, framför allt när hon klagar på bristen på jämställdhet hemma och på dagis. Då blir hon bara en till irriterande feminist. Men i den här samlingen övervägde åtminstone det roliga och träffande.

”Energitjuvar” av Ingalill Roos

Ingalill Roos säger: Allt beror på din barndom. Det är absolut nödvändigt att gräva hela vägen ner till barndomen, annars kommer du aldrig att bli lycklig. Ja, och så är jag förstås tvungen att upprepa mig hela tiden, och att använda konjunktionen ”alltså” även om jag inte drar en slutsats, och jag vägrar definiera mina termer på ett klart sätt…

Tetris säger: BLÄH!

”Syndafall i Wilmslow” av David Lagercrantz

Det enda jag inte riktigt gillade med den här boken var epilogen. Och möjligen att huvudpersonen – polisinspektör Leonard Corell, ansvarig för utredningen om Alan Turings död – är så förtvivlat osympatisk till att börja med. Men när boken väl tar fart och intrigen vecklas ut: wow. Läsaren förflyttas till England år 1954, med alla dess begränsningar och attityder. Inga moderna feminister och homotoleranta i den här boken, tack och lov! Jodå, där finns en feminist med, men hon är övervintrad suffragett. Likaså finns det ett par personer i boken som tycker att det där med homosexualitet är väl inte så farligt, men de tycker så utifrån sina erfarenheter från 1930-talets Cambridge. Inga röster från 2000-talet alls. (Det är faktiskt inte helt ovanligt att låta någon person, vanligen protagonisten, kommentera sin värld som om han/hon växt upp i vårt eget samhälle. Fantastiskt irriterande. Men Lagercrantz undviker den fällan!)

Vad gör han mer bra? Tja, levande personer med djup och historia och mer eller mindre tillkrånglade relationer. Snygga perspektivbyten och kronologibrott, där man får mer och mer förståelse för vad som pågår i romanens huvudspår. Och det är kul med exposéerna över den matematik som Turing skapade. Jag tror rentav att de går att följa även om man inte kan särskilt mycket matte, men sådant har jag svårt att bedöma. Hur som helst: för mig var de både roliga och intressanta. Hade Lagercrantz bara skippat epilogen och kanske sista kapitlet också, så hade jag tyckt att allt vore perfekt. Men han ville väl ha ett lyckligt slut.

”Deutsche Geschichte in Schlaglichtern” från Brockhaus Verlag

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig! Jag sa åt min sambo, sådär i förbifarten, att det vore trevligt att kunna lite mer om tysk historia. Och vad får jag på födelsedagen av sambons mamma? Jepp. En tysk historiebok. På akademikertyska. Ruggigt svårläst, åtminstone i början innan jag vant mig. Efter ett tag började jag upptäcka diverse humoristiska vändningar i den. Ni vet sådan där torr absurd humor som vanligen förknippas med Storbritannien. Lång och faktaspäckad är den också, Brockhaus, framför allt i slutet. De första tre kapitlen täckte tiden från cirka vår tideräknings början till högmedeltiden (tolvhundra år), de sista tre kapitlen täckte sjuttiotalet till nutid (fyrtio år)! Alldeles för starkt fokus på nittonhundratalet, enligt min åsikt. Men den fyllde mitt syfte alldeles perfekt: skaffa ungefär lika bra koll på Tysklands historia som om jag växt upp där och gått i tysk skola. Det tycker jag att jag har nu.

”A long way down” av Nick Hornby

Nej, jag har inte satt den i fel kategori. Jag läste faktiskt den tyska översättningen. Fråga inte mig varför de behöll den engelska titeln. Visst är den dubbeltydig, men inte ordvitsig. ”Det är långt ner” eller möjligen ”Den långa vägen ner”.

Boken inleds med att fyra människor möts på ett hustak. Det är nyårsafton, och just detta hus råkar vara en favorit bland Londons självmördare, eftersom det är så högt. Det är långt ner till marken… De fyra kunde inte ha varit mer olika. Vi har talkshowledaren Martin, vars liv ligger i ruiner efter att han ertappats i säng med en minderårig. Maureen, devot katolik, hemmafru och ensamstående mor till en gravt handikappad pojke. Jess, självisk och tanklös partypingla på sådär arton år. Och slutligen JJ, en musiker som nyligen förlorat både band och flickvän. Martin vägrar att låta Jess hoppa, det ena leder till det andra, och långsamt, långsamt börjar de fyra att ta sig ner från huset – bildligt talat. Det är långt ner, långt till ett liv som de tycker är värt att leva igen.

Det är egentligen bara Maureen som får en förändring i sina yttre omständigheter. Annars sker det mesta inne i karaktärernas huvuden. Alla fyra är vältecknade och mångfacetterade gestalter, och ingen av dem är överdrivet perfekt. Jess är som sagt totalt självcentrerad, och säger vad som helst utan hänsyn till vare sig sanning eller takt. Maureen är musgrå och tråkig och säger inte mycket alls. JJ har en irriterande tendens att tycka synd om sig själv, och drömma om den ljuva tiden när bandet höll ihop och flickvännen fortfarande tyckte om honom. Jag tyckte Martin verkade mest sympatisk, men efter ett tag börjar man tycka om dem allihop, t o m Jess.

Det är väl ingen blivande klassiker direkt, och heller inte samhällsomdanande. Men den som tycker om psykologiska thrillers kan utmärkt väl läsa den.